Maria

du vet när man har en såndär riktigt mys-dröm som man aldrig vill vakna ifrån, så blir man jämt brutalt väckt på nått jävla vis? precis det hände i morse. dom ringde ifrån jobbet och ville att jag skulle komma dit på en gång, det hade kört ihop sig lite. jag blev så jävla frustrerad så jag hade kunnat börja gråta, inte för att jag skulle jobba, utan för att jag blev störd i min dröm. nog för att den var helt retarded som vanligt men den var ändå väldigt mysig.

---

jag sitter och funderar på hur långt jag har kommit i mitt liv och i mig själv. eller... det var fel uttryckt... hur jag kunde stå ut med mitt liv för två år sedan. jag fattar inte hur en människa kan dra ner en i skiten så långt som M gjorde med mig. hur jag kunde bete mig på det sättet som jag gjorde, och hur jag kunde tillåta sådant beteende omkring mig. hur jag kunde låta honom bete sig så mot mig. jag känner inte igen mig själv som jag var då, och jag skäms. jag skäms så in i helvete mycket. att jag kunde tillåta att allt detta hände.
jag önskar att jag kunde säga att jag visste inte hur jag kunde försätta mig i den situationen som jag var i när jag blev tillsammans med M. men jag var så jävla ensam då. allt jag ville var att någon skulle älska mig, krama mig och se mig. och jag fick allt det med honom, ett litet tag.
jag kände väldigt tidigt att M inte var rätt för mig. väldigt mycket tidigare än vad jag tror att någon har fattat, men jag var redan "fast" och jag var livrädd för att bli ensam igen, sorgligt men sant. så jag klänger mig fast i nån jävla illusion som jag inte kan förklara själv ens en gång. jag kan villigt erkänna att det var tillfällen då jag var riktigt lycklig, jag levde det liv som jag ville leva. men jag tror jag var lycklig över tanken på det "låtsasliv" jag levde då. hästgård, djur, mycket utearbete, köra i skogen, hey, vi hade till och med två ungar att ta hand om. det var verkligen min framtidsdröm jag levde i då, trodde jag. verkligheten var en skabbig gård där ingen klippte gräset på en hel sommar, eller var det två?, hästarna var illa skötta och ungarna var M:s småsyskon som vi fick lov att ta hand om för att det var aldrig någon förälder hemma som gjorde det. jag väckte dom, fixade frukost åt dom ,skjutsade och hämtade i skolan och såg till att dom fick mat när dom kom hem och kom i sängen i tid.
jag såg att hästarna var illa skötta, men jag vågade inte säga någonting till M:s pappa som hade hand om dom, och jag vågade inte göra någonting själv för att inte stöta mig med honom. fy fan vad jag skäms. jag har en stor jävla klump i magen bara jag tänker på det. fy fan för mig själv.

jag kan inte fatta att jag sjönk så jävla lågt som jag var.  det är för mig obegripligt.

som tur är kom jag sakta men säkert till insikt. som tur är så kunde jag sakta men säkert bryta mig loss.
jag vet att det har gått 8 månader sen vi gjorde slut, och jag vet att jag inte borde älta det här fortfarande. men jag tror inte att jag har kunnat bearbeta det här riktigt, för att han låter mig inte vara. det har gått 8 månader, och jag får fortfarande inte vara ifred från honom. jag har sagt flera gånger att när det här är över så kommer jag att bryta ihop. det är inte över än, och jag har inte brutit ihop, men jag tror inte längre att jag kommer göra det sen.

som sagt. jag skäms.

det här är säkert väldigt förvirrat, och det är säkert bara jag som förstår vad jag har skrivit. men är inte det lite hela idén med en dagbok/blogg? att man ska få skriva av sig? jag kände bara att jag behövde få ur mig lite galla.